Efter att ha kommit hem från ett grymt roligt klubbgig i Göteborg så skulle jag nu bege mig till ett sk "företagsjobb". Det var företaget VPD Financial Software Consulting som skulle hålla till ute på kastellet i Vaxholm och jag skulle stå för underhållningen till kaffet. Genom inlärningssättet learning by doing så är jag numer för det mesta alltid ute i god tid. Det är aldrig bra att vara ute försent. Dels är det oproffsigt att komma inlallande 5 minuter innan utsatt tid, men framförallt så känner jag att jag hinner ta in lokalen och prata lite med dom som är på plats om jag har en stund extra. Att vara i tid är en dygd. :) Jag har alltid varit en stor tidsomptimist så jag har fått jobba på det.... Jag åkte därför hemifrån en timme innan jag skulle bli hämtad med båt för att ta mig ut till Kastellet. Visst, då har man stängt av Eugenia-tunneln! Stod där i 25 minuter och svettades loss eftersom jag insåg att det skull bli tight med tiden. Ringde till bokaren, men han svarade givetvis inte. Efter köerna släppt så stod jag rätt hårt på gasen. Var där fem minuter sen, men kom över till kastellet utan problem.
På plats träffade jag ljud och ljuskillen som riggade iordning allt. Han var också inhyrd. Jag har uppträtt där på kastellet innan och jag kan bara inte förstå att dom inte investerar i en ljudanläggning? Nu måste sånt transporteras fram och tillbaks istället. Proffsigt fixat med det som riggades upp.
En av servitriserna kom fram till mig med ett leende på läpparna och sa: "försök att få liv i dom här om du kan!". Oråd började anas. Dom kom ner från middagen och såg väl inte helt jättetråkiga ut. Lite tystlåtna kanske. Jag pratade med VD:n om en presentation och när alla hade satt sig så fick jag den precis som jag hade önskat. Jag gick ut rätt glad i hågen, och responsen var....helt iskall... Inga egentliga skratt alls på min rätt trygga inledning. Då tänkte jag "här får man jobba", och så skulle det bli. Jag körde på mitt allra gladaste läge. Försökte prata lite med folk kring borden men dom var väldigt fåordiga. Kunde det vara så att dom inte kände varandra alls? Precis så var det. Konsulter som skulle lära känna varandra. Dom var 23 personer där på plats och den som tänkte skratta åt ett bajsskämt visste att han skulle var uthängd forever... Äh, så farlig var det kanske inte, jag såg hur en del verkligen med kraft höll tillbaks skratt (hur udda är inte det?) Men jag måste medge att kontrasten från Ruby's kvällen innan var brutal. En kille inbjöd till lite konversation genom att berätta att hans pappa var polis, sen vägrade han att yttra sig i allt övrigt. Han var den "coola" typen, jeans, vit skjorta som satt lite nonchalant på sin stol med attityden "vem tror du att du är?" Inte bara det att han var stiff, vilket givetvis irriterade mig, han fick också kvällens största skratt genom att vid exakt rätt timing säga att hans mamma var frisörska (jag kan inte tänka mig att det var menat som ett skämt, men det blev onekligen djävligt kul)
Sammanfattningsvis, ett rätt jobbigt gig. Trögt med responsen, spontana applåder vad är det? I samband med att jag väntade på båten så kom några fram och berömde mig för ett kul uppträdande. Eh vänta nu? Ni satt ju därinne, ni skrattade ju inte speciellt mycket... ? "Nej, men vi känner inte varandra och så har vi inte fått nån alkohol till middagen" Sen kommer tjejen ut som jag i min avslutning gav en t-shirt. "Va rolig du var, jag har ont i halsen nu, för jag ville inte skratta så det hördes" Jag blev lite förundrad ett tag. Fan hade jag kommit till "VM i hålla sig för skratt"? Skumt, jag åkte i alla fall därifrån sådär nöjd. Berömmet på slutet var livsviktigt för egot... hade redan börjat att leta efter ursäkter typ... "dom hade iaf glada ögon" :)
Recent Comments