Ha Ha Hasse

Du har inte glömt att ändra va?

Jag bloggar nu på www.bronten.com

Min nya RSS-feed är: feed://bronten.com/feed 

Vi hörs!

/Hasse

Bloggen är död! Länge leve bloggen!

Jag lägger ner den här bloggen. Men jag slutar såklart inte att blogga. Jag har en ny hemsida/blogg som ligger på www.bronten.com. Jag hoppas att vi ses där!

Dessa garderober...

Jag fick en fråga igår om när jag blev som räddast under min tid som polis? Jag har fått den frågan rätt många gånger förut och jag vet svaret direkt.

Det intressanta med rädsla är ju att man sällan blir rädd för det man tror man ska bli rädd för. Sen finns det ju olika typer av rädslor. Man kan gå och oroa sig för något man bävar för att göra och man kan vara nervös för något som kanske kan bli farligt. När jag började på polishögskolan så trodde jag att jag skulle bli väldigt rädd för lik, tarmar, blod och avslitna kroppsdelar. Det har jag faktiskt aldrig blivit. Jag har stött på alla dessa saker, men har (peppar peppar) aldrig legat sömnlös på nätterna pga ond bråd död. Döden är trots allt väldigt verklig när man möter den. Den är logisk. Om någon har hoppat från tredje våningen och studsat ner via en byggnadsställning, då förstår man när man hittar personen på marken, varför han ser ut som han gör. Det är givetvis inte trevligt, men det är logiskt. Men om en förälder har bränt sitt barn med en ciggarettfimp, det är inte logiskt, det är sjukt och såna händelser har skrämt mig. Jag har många gånger förvånats över vilken sjukt komplicerad varelse människan är, och hur skadade saker människor kan göra mot varandra.

Nu har jag helt kommit bort från det jag tänkte skriva tror jag? Ok...mest rädd var det... :) Eller mest skrämd blir det här nog. Nej, fan jag blev riktigt rädd...inte hymla nu.

Jo, när jag jobbade på Ravekommissionen så var vi i Visby under den sk "stockholmsveckan". Polisen på Gotland behövde lite stöttning vad gällde narkotikabekämpningen på krogen. Eftersom inte kroglivet kom igång förrän rätt sent på kvällen så gjorde vi annat på dagtid. Jag och min kollega Lasse var ute på "bygden" för att se om vi kunde kolla upp dom lokala langarna lite. Jag kom inte ihåg hur det gick till riktigt men plötsligt stod vi utanför ett ensligt hus mitt på en åker. Huset var övergivet och ett riktigt ruckel. Mot alla odds så träffade Lasse (som är från Visby) en gammal klasskompis precis utanför huset. Amfetamin hade blivit kompisens bästa vän och dom stod länge och babblade om ditten och datten.

Själv gick jag in i huset och kikade runt. Det var helt tomt och det saknades möbler. På golvet låg det glassplitter, gammal isolering och annat bråte. Ingen hade bott där på många år och Lasses missbrukande skolkompis hade väl stället som sin tillfälliga bostad. Jag gick upp på övervåningen. Där var det också tomt. På golvet låg en madrass. Fönstrena var öppna, det var en skön sommardag helt enkelt, med lite lätta ljumma vindar. Jag var avlsappnad och kände att det var soft att vara på Gotland och jobba. Övervåningen hade snedtak och vägglivet på övervåningens långsida var säkert bara 80 cm högt. Jag öpnnade en liten garderobsdörr och innanför var det bara smala hyllplan. Det var väl nåt form av linneskåp antagligen. Jag öppnade linneskåpet precis bredvid. Precis som jag gör det stöts dörren som jag precis öppnat upp och jag hör ett primalskrik. Samtidigt kastar sig en varelse ur öppningen och ut mot mig.  Jag stelnade till som jag aldrig nånsin varken tidigare eller senare har gjort. Ja var nog helt övertygad om att det var nåt monster av nåt slag! (så går det när man sett för många skräckisar)

Nu var det inte ett monster, utan en naken kvinna. Naken förutom ett par trosor. Hon hade mörkt tuperat hår som stod rakt upp och hon var väldigt efterlyst. Jag som fortfarande befann mig i stelfrusen skräck trodde inte längre att hon var ett monster utan kanske mer en häxa eller nån som iaf var besatt av djävulen eller av nån annan ond makt. Jag lyckades mitt i min skräck kväka ur mig ett tillräckligt högt "Lasse!" samtidigt som jag hoppades att jag inte hade bajsat på mig. Tjejen fortsatte att skrika, men efter ett tag så lugnade allt ner sig. Jag tror jag fick tillbaks min vilopuls efter två dagar! :)

Det här var mer rädsla av skrämselkaraktär, typ "bu"! Men shit vad skraj jag blev. Jag frågade en poliskompis när han hade blivit som mest rädd och då berättade han att han att hans värsta grej var när han hittade en kille som hade hängt sig i sin garderob. Va fan är det med garderober!? Man borde ha en förberedande kurs på polishögskolan. 2 poängs-kurs i "titta i garderoben"

När blev du som mest skraj?

"We were married by a reformed rabbi in Long Island. A very reformed rabbi. A Nazi." 

Woody Allen

Besviken bloggbesökare?

Jag kan se varifrån en del av min bloggtrafik kommer, tex om folk har klickat sig fram till bloggen via min hemsida eller kanske sökt på Google. Ibland kan jag se att någon har sökt på en annan komiker och ändå dykt upp hos mig då jag har nämnt personen i nån text. Det är sällan jag kollar den där statistiksidan men idag kikade jag och såg att nån hade klickat in från google.de, alltså från Tyskland. Ah, va trevligt tänkte jag, min tyska fan club börjar ta form! ;)

Personen hade googlat på orden "men fick". Ordet "men" förstår dom flesta. Om du även förstår det tyska ordet "fick" så inser du kanske att den besökaren blev lite besviken när han (troligtvis en han va?) kom till min bloggpost som hette "Jag missade Petre Mede men fick Posten på Åland" :)

Sveriges snällaste rektor?

Under alla min skolår så blev jag inkallad till rektorn en enda gång, det var i femte klass. Jag fick prata med rektorn för att jag hade varit inblandad i ett slagsmål. Det som hade hänt var att jag hade fått en smäll på käften av klassens bad boy "TT", och börjat blöda näsblod. Jag hade säkert försökt vara lustig, men speciellt inblandad i slagsmålet var jag aldrig. Det var liksom över när hans knytnäve nådde min näsa. Rektorn var ganska sträng och jag såg nog rätt töntig ut med toapapper i båda mina näsborrar.

Hade jag haft samma rektor som dom på Konstfack så hade kanske varken jag eller TT behövt komma in på enskilt samtal. Studenterna där verkar ha lite softare regler än vad vi hade i Skarpnäckskolan. En student fejkade att hon var ett psykfall, blev inlagd och medicinerad, En annan klottrade ner en hel tunnelbanevagn. Båda händelserna är en del av deras examensarbete. Jag blir så nyfiken hur man blir underkänd? Och jag undrar hur rektorn tänker:

"Klottra ner en hel tunnelbanevagn? Jag har hört många korkade förslag genom åren, men det här är ju....helt jävla lysande! Det är dock inte lika smart som att spela psyksjuk. För är det nåt område där det finns obegränsat med tid och resurser så är det just sjukvården. Go for it kära studenter"!

Jag var väl inte så smart när jag gick i femman? Jag borde givetvis ha sagt till rektorn att jag och TT höll på med lite konst. "Visst rektorn, det ser kanske roligt ut med toapapper i näsan...men det är bara en installation..."

Ballar av stål...

Sitter hemma hos Martin och skriver idag igen. Vi kollade precis på en bit av svenska "Ballar av stål" som snart kommer på Kanal 5. Martin syns här i delar av första avsnittet... Check it out!

Hur fick man det att gå runt?

Jag hittade några gamla löne-specifikationer från när jag började inom polisen. Notera bruttolönen uppe i till höger. Ja, vill man bli rik så ska man inte bli polis... :)

Två meningar som sällan slutar bra...

Det finns två meningar som sällan följs av något positivt...

Mening 1: "Det är en sak jag måste berätta för dig"

Håll med om att den där meningen sällan avslutas på det sättet man vill? När nån säger "det är en sak jag måste berätta för dig", då kan du ge dig fan på att det är nåt negativt på gång. 

För man hör aldrig nåt sånt här:

"Det är en sak jag måste berätta för dig, vi vann på V75"!

"Det är en sak jag måste berätta för dig, Linda Rosing får aldrig nånsin vara med på TV mer".

"Det är en sak jag måste berätta för dig, du har den största kuken jag nånsin har sett (ok, den har jag hört vid nåt tillfälle...Ok, jag ljuger!)

Om man hör den där meningen så är det tyvärr alltid nåt sånt här man får höra:

"Det är en sak jag måste berätta för dig, du fick tyvärr inte det där jobbet"

"Det är en sak jag måste berätta för dig, jag har inte fått min mens den här månaden"

"Det är en sak jag måste berätta för dig, jag tycker bara om dig som kompis"

Mening 2: "Kommer du ihåg den där gången"

När nån säger "kommer du ihåg den där gången" då blir jag alltid nervös och gör mig beredd på precis vad som helst. Den dyker alltid upp när en flickvän/ pojkvän är med. Man vill av nån anledning heller inte ha mamma i närheten när den meningen plötsligt sägs.

För man hör aldrig:

"Kommer du ihåg den där gången, när du hade alla rätt på det där svåra provet"?

"Kommer du ihåg den där gången, när du vann den där talangjakten"?

"Kommer du ihåg den där gången, när vi var ute helt nyktra och hade lika roligt ändå"?

Nej, eller hur? Man sitter på helspänn och det är inte utan anledning för det har hänt förr....

När meningen dyker upp så avslutas den oftast i stil med nåt sånt här:

"Kommer du ihåg den där gången, när vi var ute och festade när du fick diaré och sket på dig"?

"Kommer du ihåg den där gången, när du låg med den där asfula tjejen utan tänder"?

"Kommer du ihåg den där gången, när vi stal pengar ur klasskassan"?

Finns det fler vardagliga meningar som inte brukar följas av nåt positivt?

Första dagen på gitarrkursen...

Ok, först och främst så har jag gått omkring med en gitarr på ryggen idag. Det har nästan varit det bästa på hela dan. Jag har inbillat mig att folk har tittat på mig och tänkt: "åh, en musiker". Eller så har dom kanske tänkt: "nämen se där, en gitarrist" (jag gillar ordet gitarrist).

Vi var åtta personer på gitarrkursen idag. Innan frågade jag Martin vad sannolikheten var att det skulle dyka upp en snygg, trevlig tjej på gitarrkursen idag. Han menade att det troliga oddset låg på ungefär 1/10. Det var nog rätt så optimistiskt tänkt. Inget ont om gänget på kursen idag, men jag kommer inte ha nåt problem att fokusera mig på gitarren om jag säger så. :)

Hann aldrig snacka med nån på kursen idag, alla satt och kollade var dom hade fingrarna nånstans. Vi är åtta stycken, alla utom en snubbe verkar vara  ungefär lika mycket nybörjare som jag. Det är en kurs för nybörjare, för totala noviser, men en kille satt och showade med lite "smoke on the water" och annat...det tyckte jag var rätt kul. Jag undrar om han verkligen är nybörjare? Det får tiden utvisa. Jag har fått läxa till nästa vecka...det är bara börja härda fingertopparna...