Under alla min skolår så blev jag inkallad till rektorn en enda gång, det var i femte klass. Jag fick prata med rektorn för att jag hade varit inblandad i ett slagsmål. Det som hade hänt var att jag hade fått en smäll på käften av klassens bad boy "TT", och börjat blöda näsblod. Jag hade säkert försökt vara lustig, men speciellt inblandad i slagsmålet var jag aldrig. Det var liksom över när hans knytnäve nådde min näsa. Rektorn var ganska sträng och jag såg nog rätt töntig ut med toapapper i båda mina näsborrar.
Hade jag haft samma rektor som dom på Konstfack så hade kanske varken jag eller TT behövt komma in på enskilt samtal. Studenterna där verkar ha lite softare regler än vad vi hade i Skarpnäckskolan. En student fejkade att hon var ett psykfall, blev inlagd och medicinerad, En annan klottrade ner en hel tunnelbanevagn. Båda händelserna är en del av deras examensarbete. Jag blir så nyfiken hur man blir underkänd? Och jag undrar hur rektorn tänker:
"Klottra ner en hel tunnelbanevagn? Jag har hört många korkade förslag genom åren, men det här är ju....helt jävla lysande! Det är dock inte lika smart som att spela psyksjuk. För är det nåt område där det finns obegränsat med tid och resurser så är det just sjukvården. Go for it kära studenter"!
Jag var väl inte så smart när jag gick i femman? Jag borde givetvis ha sagt till rektorn att jag och TT höll på med lite konst. "Visst rektorn, det ser kanske roligt ut med toapapper i näsan...men det är bara en installation..."
Recent Comments